Kul i Almedalen

Almedalens dörr slår snart igen. För i år. Alla TV-kanaler, tidningar och annan media skrev, även innan. De stående frågorna var ofta av karaktären: är det värt att närvara? Blir det något gjort? Skapas det värde? Används skattepengarna rätt?

Frågorna är EXAKT av samma karaktär när halva svenska mobilgänget åker på sin årliga kongress i Barcelona – The Mobile World Congress, MWC.

Christina Axén Ohlin sa på bl a i en SVT-panel att man ska inte underskatta det som sker på ”kafferep” och cocktail-parties. Folk träffas och pratar. Jag håller med.

Det är samma sak i Barcelona. Folk man aldrig får till möte med I Sverige (typ operatörs-VDar), tar ett par glas cava, lättar på slipsknuten och pratar som och med folk. Det ska aldrig underskattas. Det är klart att man tar chansen.

De flesta kommer säga att det är ett ypperligt tillfälle att sälja, skapa affärer, inleda samtal, nätverka, marknadsföra sig, kommunicera, lansera, skapa värde, omvärldsbevaka, benchmarka.

Det komiska är, i båda fallen, att de flesta jag pratat med som åker till Almedalen och/eller Barcelona tycker att det är så otroligt roligt att vara där.  Men det är väl ingen som vågar säga till sina chefer, sina medlemmar, media, skattebetalarna… Det är ju en veckas grym fest! Det är helt enkelt skitkul att träffa alla!

I Almedalen har jag bara hört en person säga det i filmad sändning hos God Morgon Almedalen, #gma12. Karl-Petter Thorwaldsson, LOs ordförande. Heder åt dig!

Annonser

Who wants money?

Well, if you are’re start up company with ambitions, probably everyone.

Wednesday night I attended the event Patways to exit, arranged by White bull, hosted by the law firm Bird&Bird in Stockholm. Around 70 people gathered to listen to a panel of top notch investors. I went there hoping to meet old friends and with the ambition to meet new people who could be of some use for my business in some way. Learning more about VC and finding an investor was further down on the list.

Do female entrepreneurs want capital as much as their male counterparts?

I was happily surprised to find that the panel discussion gave me alot of new knowledge. I can easily say that this was the best such event, perhaps ever.  It was conducted in a humble and sometimes funny way, with lots of expertise and knowledge presented. Five companies were invited to give a short pitch, they were all interesting. A bit of work on the presentation skills wouldn´t hurt though.

The audience, mostly entrepreneurs, seemed as happy as I was with the constant flow of information and case presentations. Strangely enough, I was the only female entrepreneur in the whole audience.

We all know that here aren’t a whole lot of women in this technical line of business, but there are certainly more than just me. It´s sad, strange and somewhat provocative . Do the women find their money in elsewhere? If that is the case, there is no need to take this further. I have a feeling however that that´s not the case.

Before anyone suggests that I´m looking for a gender discussion I can assure you that my thoughts concern business. I´m convinced that almost every industry produces better products and services if the people behind represent a diversity of people. This is particularly important in the digital/mobile industry where we will lose out big if we don´t our things together.

I spoke to some of the investors at the event and also some investors I know from before. All of them said that it would be better if the the entrepreneur crowd would be mixed in a better way.

So why is it like this and can it be changed?

They weren´t invited. They don´t feel comfortable with the event setups with pitching. They don´t know the events exist
Are there any female investor, and it they showed their faces more, would it make a difference? Do the event makers (in Sweden) know about Rättviseförmedlingen? (Both investors and atendees could probably be found.) Why not take the VC events to places and events where there are women alreday?

I want to see a change, but I´m kind of clueless…

Näthat – vad kan jag göra?

Jag tycker (tyckte) det är bra att TV4 tar upp frågan om näthat. @AnetteRogers bad mig på Twitter berätta vad jag tänker maila rektorn på barnens skola. Jag tänker helt enkelt förslå ett möte där jag ska förslå aktiviteter inför hösten, baserat på tidigare insatser och nya tankar. Jag berättar här lite vad vi gjort hittills.

Jag har försökt dra mitt lilla ”nät-strå” till stacken i ca 10 år. Mycket beror förstås på att jag har två barn och jag tycker det är mitt och min mans ansvar att vi gör vårt bästa att fostra dem att bli bra människor när de växer upp.Vi har inga superlösningar mer än att jag tycker att det är ”vår förbannade plikt” att engagera oss. Eftersom jag har suttit med i ISOC-SEs styrelse i några år, sitter i .SE policyrådgivningsgrupp och jobbar med digital/mobil kommunikation till vardags har jag antagligen bättre koll i vissa frågor. Jag vet att jag inte gör en jäkla massa, och att det jag gör kommer i perioder när reella problem pockar på. Men jag försöker engagera mig. Både i nätfrågor och i verkliga livet.

MEN – precis som Lina Lilja skriver på sin blogg idag är det här en del av en ofantligt större problematik, men nätet är EN del av den problematiken. Jag tror att vi vuxna bryr oss för lite åt våra barn och ungdomar som växer upp i en jobbig tid. Och kanske vore det viktigare att vi rannsakade oss där till att börja med. Jag ska läsa boken du rekommenderar och återkomma. Det sitter som en tagg i hjärtat att du säger att det inte finns något vi vuxna kan göra. Det kan väl inte stämma?

Jag håller med Brit Stakston om att det larmas mycket och görs lite. Det är inte en teknisk fråga över huvud taget. Upp som en sol, ned som en pannkaka! Engagemanget hamnar på plus-minus-noll ungefär. Samma nivå som innan. Och våra samveten (och TV4s) känns lite lättare. TV4 trumpetar ut larm, men har hittills inte kommit med många lösningar.

Några saker jag, mina föräldrakollegor och skolans personal gjort genom åren:
En punkt på föräldramötet:
Under några år såg vi till att alltid ha en punkt på föräldramötet som handlade om nätet. Syftet var väl att utbilda föräldrarna, att få dem att inte vara rädda för tekniken. Vi har bjudit in organisationer som berättat om hur man beter sig på nätet. (Även en mardrömsföreläsning om att nätets faror som var det värsta jag hört.) Vi har diskuterat filter, förbud, loggfunktioner mm.

Jag googlade barn som har lite udda efternamn och berättade för föräldrarna var deras små telningar höll till, hur gamla de sade sig vara, vilka bilder de laddade upp på nätet etc.

Vi tog fram en ”lathund” för var vuxna kunde söka mer info, lära sig mer om nätet.

Den oundvikliga Facebook-diskussionen:
Vilken mardröm! Det finns lika många åsikter som föräldrar. Vi var en hel del föräldrar som träffades många gånger utanför skolan och diskuterade och en hel del bra diskussioner blev det. Men någon ”helhetslösning” kom vi inte fram till. Det blev små grupperingar och vi gjorde lite olika saker. Flera av barnen som hade äldre syskon på FB tog på sig att ”ryta till” när de yngre skötte sig taskigt, direkt till de som uttryckte sig illa. När det handlade om grövre saker berättade de för vuxna som i sin tur kunde tipsa skolans ”antimobbningsgrupp” anonymt

Några incidenter:
Ett barn i fyran fotar ett annat barn i ett trist läge. Skickar bilden vidare till några kompisar. Lärarna tog tag i det direkt, föräldrar hakar på och en ”polis-förälder” kallades in för att snacka med ungarna och berätta vad som gäller.

Ett barn i sexan blir fruktansvärt attackerad och hotad via nätet. Föräldrarna tveksamma till huruvida de ska anmäla eller inte. Anmälan gjordes. Svalt mottagande på community-sajten. Vi bestämde att om de inte gör något tar vi upp det i andra sammanhang (utnyttjande av föräldrar som har bra mediakontakter.) Sajten blev plötsligt väldigt tillmötesgående. Polisanmälan gjordes,  åklagaren lade ner trots att det fanns solklara bevis var hotet kom ifrån. (Hur tusan ska ungarna lite på oss vuxna?)

Hitta personalen som är engagerad:
Även om man kan önska mer av skolans personal idag när det gäller ”internet-kunskap” finns det alltid någon som vill lite mer. De här personerna har jag skickat material, länkar mm till under åren. Och de har svarat upp och gjort ett superbra jobb.

Ungdomarnas bloggar:
Jag uppmanar ständigt föräldrarna att slänga ett öga på sina barns bloggar. (Inte kommentera!) Där kan man plocka upp en hel del av det som rör sig i deras värld.

Skolans webb/blogg:
Så fort jag hittat bra länkar, artiklar, publikationer har jag bett personalen lägga upp länkar. Allt från information om nätvandrarna, Mediarådets riktlinjer, Fryshusets Nätvandares chat mm.

Bra publikationer:
Jag beställde publikationer från .SE som under åren gett ut en hel del bra saker för både föräldrar och skolpersonal. Dessa placerades väl synliga i skolans reception

Utbildning av lärare:
Vi försökte få ungdomarna att undervisa lärarna i ”internet” och vilka verktyg de använder och hur de gör det. Ambitionen var att vi skulle köra det under en längre tid, men av någon anledning blev det inte 100%.tt

Och ett allmänt ”lägga näsan i blöt” när tillfällen infunnit sig.

Lina Lilja Twittrar och tycker att vi vuxna är ”gulliga” och att vi inte fattar någonting. Deja vu, sa jag inte precis samma sak när jag var barn/ung? Jo då, men vad jag fortfarande bär med mig med stor tacksamhet är minnet av de morsor och farsor som genuint engagerade sig när problem uppstod. Jag vet att flera av dem gjorde skillnad i mitt liv. http://linalilja.webblogg.se/

 Tror inte vi ska skylla på tekniken… Men det är  ju så lätt att göra just det. Det är vårt engagemang som vuxna i samhället som spelar roll. Att strunta i vad ungdomarna gör på nätet likställer jag med att strunta i att exempelvis nattvandra en skolavslutning eller en varm, skön fredagskväll.

Hur tar vi det här vidare?

Cameron och jag, när det begav sig

Cameron Caracolias på SVT

Det blev ju en ganska bra bild vid det här politikerbesöket.

Stefan Löfven kollar läget med Kista Science City och med mig!

För en knapp vecka sedan blev jag inbjuden av Kista Science City att delta i en sittning med Socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven och oppositionsborgarrådet i Stockholms stad Karin Wanngård. Vi var några bolag som representerade, mindre bolag, innovationbolag, trainee program.

Min första fråga är alltid när jag blir inbjuden: varför just jag? Snabbt följt av: är det värt att spendera tid på att prata i en timme eller två – kan det leda till något bra?

Vi skrattade lite när inbjudan kom på tal, jag menar jag har ju faktiskt fikat i trekvart med premiärminister David Cameron och Ericssons VD Hans Vestberg. Och snackat entreprenörskap, främst för kvinnor. Innan dess var det utveckling i Kista med Miljöborgarrådet Ulla Hamilton. Och nu alltså socialdemokraternas paritordförande. Min Kista-kontakt tyckte jag skulle börja spara bilder…

Jag måste erkänna att jag faktiskt var lite nyfiken vad Löfven är intresserad av inför kommande valstrid. Jag vet ju att han har fötterna grundade i traditionell, svensk industri – men hur ser han på den starka, duktiga mobilbranschen? Finns det något som sossarna kan tänkas göra som inte alliansen gör? För inte märker man av varken IT-minister eller Näringsdepartement särskilt mycket. Jag kan inte påstå att jag vet mer nu om just det. Men å andra sidan har Löfven hittills inte utmärkt sig som någon som slänger ur sig tankar och idéer vid sittande bord. Han verkade trevlig, lyssnade artigt och ställde bra frågor.

Jag pratade på som vanligt om mina vanliga käpphästar: svensk mobilbransch är bra, samarbeten mellan stora och små företag är bra – om än svåra, den politiska sfären lyser med sin frånvaro genom att inte använda tjänster från de mindre bolagen osv. Jag slog ett slag för Geek girls och att de behöver spons.

Kunde sen inte hålla mig när vi efter mötet stod lite vid sidan av: ”Lova mig, inget trams-gulle-gull med entreprenörer i teknikbranschen. Speciellt inte kvinnliga.”

Var det värt tiden? Njae.. Undrar om han ens kommer ihåg mig… Undrar om Dave Cameron gör det?

Hur blir jag en bra bloggare?

Jag har pratat med Christian Rudolf på Disruptive.nu i säkert tre års tid om OM jag ska blogga och  hur man gör det på ett bra sätt. Jag tror att Christian är lite trött på att jag säger att jag vill, men inte gör något åt saken.

Men nu har jag bestämt mig. På fredag ska jag få hjälp med att fixa till min WordPress-sida och vad jag vill skriva om råder inga tvivel om.
Christian rekommenderade att jag läste hans inlägg om hur man blir en bra bloggare på http://disruptive.nu/2010/08/17/sahar-skapar-du-en-framgangsrik-entre

Jag hittade också Frederic Gonzales blogg som hade en del tips om hur man bygger relationer http://www.socialmediaexaminer.com/blog-comments/

Letar nu efter andra som bloggar om mobil kommunikation som jag kan följa, kommentera och få inspiration ifrån. förslag mottages tacksamt.

Nu kämpar jag på!

Definiera mobil e-handel – varför inte prata om det som kommer innan och efter?

Mobil e-handel är hett just nu. Konferenser och artiklar var man än vänder ansiktet. Jag kan nog inte kalla mig expert i ämnet, men lite koll tycker jag att jag har i och med min mobila kunskap. Pratade på en konferens hos Atomer och bitar lite allmänt om ämnet.

Två talare kör innan mig. Jag gör om min presentation under tiden de talar. Får ett slags deja vu. Har jag inte varit med på det här tidigare? Det slår mig det jag känner igen är att vi tänker på samma sätt idag som vi gjorde för 10 – 15 år sedan. Vi ”flyttar” en företeelse vi är vana vid, ”vanlig e-handel”, ut i en ny kanal, mobilen. Precis som när tidningarna flyttade ut på webben, och sen ut i mobilen. Som när vanliga webbar blir mobilanpassade etc.

Var finns kreativiteten och innovationskraften när vi har ny teknik i våra händer? Varför denna ständiga ängslan att göra som vi gjort tidigare? Och kanske framför allt, varför detta kokketerande kring säljet? De flesta säger sig fokusera på säljet, på affären – man varför ger sig inte företagen hän än mer?

Jag skriver ner två nya termer:  ”pre mobil e-handel” och ”post mobil e-handel” i brist på bra svenska ord. Jag tänker att det här är återigen ett område där man inte utnyttjar styrkan fullt ut. Varför nöjer man sig med att bara ”finnas där”?

Jag förstår om inte alla kan utnyttja allt nytt som finns tillgängligt idag. Jag tycker själv det är svårt att hinna med alla möjligheter och nya tjänster som kan kopplas ihop med butiker, sociala kanalar, installerade appar mm.

Kanske är det lättaste att börja tänka lite ”ny-gammalt”. Kort och gott, att när man inför en ny mobil e-handelslösning fokuserar man stenhårt på vad som händer innan och efter någon väljer att handla på min sajt. Jag brukar visa en bild och prata om ”kedjan av kommunikation” – papper, radio, TV, webb/surfplattor och mobilt. Att de som lyckas bra ser till att den kedjan inte bryts. Att så långt det bara går ska man se till att leda in sin kund på sajten när de läser tidningsreklamen/utomhusreklamen/produktbroschyren, hör ditt företagsnamn på radio eller på TV. Det är själva ”förarbetet”. Det kan likaväl vara Facebook, YouTube eller vad som helst.

Sen är det det som kommer efter att kunden gjort sitt köp. Hur ser man till att förlänga kommunikationen på bästa sätt? Jag förvånas ofta över hur lite företagen försöker få mig att köpa mer. Merförsäljning kanske förtjänar en helt egen bloggpost framöver…

Prat på mobil e-handelskonferens

Snack på konferens
Måndag den 23:e arrangerar Atomer och bitar en heldag kring mobil e-handel – mobilbranschens absoluta ”gulle-gull-område” just nu. Var sig det är artiklar i SvD, IDG, Ny Teknik, Mobilkongress i Barcelona så pratas det mobil e-handel. Det gör i och för sig jag också, och det är klart att det kommer att slå – men jag vill att diskussionen blir bredare än att bara handla om de tekniska lösningarna för själva betalningen.

Till att börja med borde vi säga ”mobila transaktioner”. Förutom att göra en betalning kan jag komma på en massa affärstransaktioner som jag kan ok:a via mobilen – där betalningen ibland hamnar på en faktura, där jag förlänger ett avtal och betalningen fortsätter ytterligare ett år via autogiro, där jag uppgraderar mitt befintliga abonnemang. En mobil signering är juridiskt hållbar och borde kunna användas för mycket mer. Alltså mobil (e-)handel är så mycket mer än att fokusera på betalningsteknikerna.

Varför är vi i Sverige så dåliga på sälj? Varför säger vi ”ska du kränga nu igen?” Under min USA-tid fostrades jag i att säljet var både viktigt och fint. Imorgon ska jag prata om vikten av tiden/kommunikationen innan själva köp/tansaktionstillfället och förstås om möjligheterna att förlänga säljet så långt som möjligt.

Utdrag ur Adimos senaste nyhetsbrev om bonn-appar.

Ett exempel på hur ett bolag gör affärer med mobilen
Vi har en kund, en stor butikskedja. Butikskedjan har under en lång tid samlat på sig mobilnummer som de använde för att göra SMS-utskick. SMS:en innehöll en länk till en InMobile-sajt där de presenterade ett bra erbjudande. Målet var att få kunder till sina butiker. Kunderna gillade erbjudandet och efter bara några dagar kunde man konstatera att utskicket fungerat.

Du kanske tror att det var dyrt och krångligt?
Bygger du appar eller integrerar dina bakomliggande system så krävs tid, kunskap och pengar. Då kan det bli krångligt.
Vår butikskedja betalade 8 670 SEK för ett helårs-abonnemang och en del konsulttjänster. Totalt kostade det ca 15 000 SEK, ink moms. (+SMS:en). Produkterna som såldes kostade 450 SEK. När den 34:e produkten såldes några dagar efter release var de ”hemma”. Dagen efter gick de med vinst.

Ett exempel på hur en organisation gör fel
En organisation (vi säger inte vilken) köper dyrt kampanjutrymme i Stockholms tunnelbana. De vill rekrytera nya medlemmar. Det visar sig att över 35% av besökarna på annonsens webb-adress surfar in via sin mobil. Användarna möts av en svårläst webb, med ett budskap som inte passar ihop med själva kampanjen. Synd. Hur kommer det sig att många glömmer mobilen som kanal, trots att det blivit en så självklar del av vår vardag?

Tar det lång tid att skapa en landningssida som funkar för alla mobil-besökare?

På under en timme kan du själv bygga en landningssida utan att vara varken tekniker eller designer. När du är färdig lägger du in några rader kod på din webb och så hamnar besökarna på en mobilanpassad webb som passar kampanjen. Automatiskt.
Det kostar dig 6 250 SEK, ink moms.

(Säg att du gör det här på Slussens T-banestation där 83 000 personer per dag passerar. Om 3% av resenärerna surfar in på din sida, och av de 2 490 personerna blir 3% medlemmar, så har du fått 74 nya medlemmar. Delat på 6 250 SEK…)

Men när jag frågar min ”vanliga” leverantör/byrå om vad vi måste göra för att bli mobila säger de något helt annat!
Ibland kan du behöva en komplicerad lösning, men ofta är det precis tvärtom. Antagligen har de inte samma, enkla verktyg som InMobile. De måste bygga allt från början. Varje gång. Det kostar förstås.
Kan du för ditt liv inte bygga något snyggt, så gör vi det förstås åt dig. Det tar inte så lång tid eftersom vi också använder InMobile.

Hur kan vi påstå att det finns så mycket att vinna med en sån liten och enkel insats?
Tänk som du brukar, men lägg till alla människor som har en mobil. Du gör utomhusreklam – folk surfar in på din mobilsida. Du skickar ut reklam i print – sätt på en QR-kod som du får med i InMobile och styr folk till din sajt. Du går TV-reklam – var hamnar de när de surfar in? Du skickar ut e-post och nyhetsbrev – 50% öppnar det i mobilen, skicka med en länk till mobilsajten. En sån här länk t ex. Vill du se innehållet mobilanpassat?

Börja i rätt ände – där du kan tjäna pengar.

Hur tänker företagen?

Samlar ihop det sista inför utskick imorgon. Funderar på varför det är så svårt att greppa enkelheten i det vi gör – bygg en sajt, använd, tjäna pengar.

Har inte företagen förstått hur mycket pengar de kan tjäna/spara? Eller är de för upptagna med annat? Eller tror de att det är som på den gamla goda tiden när det kostade 1 miljon att fixa en webbsida? Är mobil-branschen nu som ”hemside-branschen” var då – att vi ger sken av att det kostar en miljart pengar att bli mobila.

Funderar på varför ett företag som köper en kostsam kampanj i tunnelbanan inte bygger en landningssida för drygt 8 000 SEK.
Gläds över den stora butikskedjan som köper en landingssida för drygt 8 000 SEK och skickar ut SMS för att ”jaga in” folk i sina butiker.Hur många timmar tog det innan de sålt 33 av sina produkter som var ”break even”?

Jag hoppas att riktig många kommer gå in och testa på vår webb. http://inmobile.se
Använd kod: knbl12