Näthat – vad kan jag göra?

Jag tycker (tyckte) det är bra att TV4 tar upp frågan om näthat. @AnetteRogers bad mig på Twitter berätta vad jag tänker maila rektorn på barnens skola. Jag tänker helt enkelt förslå ett möte där jag ska förslå aktiviteter inför hösten, baserat på tidigare insatser och nya tankar. Jag berättar här lite vad vi gjort hittills.

Jag har försökt dra mitt lilla ”nät-strå” till stacken i ca 10 år. Mycket beror förstås på att jag har två barn och jag tycker det är mitt och min mans ansvar att vi gör vårt bästa att fostra dem att bli bra människor när de växer upp.Vi har inga superlösningar mer än att jag tycker att det är ”vår förbannade plikt” att engagera oss. Eftersom jag har suttit med i ISOC-SEs styrelse i några år, sitter i .SE policyrådgivningsgrupp och jobbar med digital/mobil kommunikation till vardags har jag antagligen bättre koll i vissa frågor. Jag vet att jag inte gör en jäkla massa, och att det jag gör kommer i perioder när reella problem pockar på. Men jag försöker engagera mig. Både i nätfrågor och i verkliga livet.

MEN – precis som Lina Lilja skriver på sin blogg idag är det här en del av en ofantligt större problematik, men nätet är EN del av den problematiken. Jag tror att vi vuxna bryr oss för lite åt våra barn och ungdomar som växer upp i en jobbig tid. Och kanske vore det viktigare att vi rannsakade oss där till att börja med. Jag ska läsa boken du rekommenderar och återkomma. Det sitter som en tagg i hjärtat att du säger att det inte finns något vi vuxna kan göra. Det kan väl inte stämma?

Jag håller med Brit Stakston om att det larmas mycket och görs lite. Det är inte en teknisk fråga över huvud taget. Upp som en sol, ned som en pannkaka! Engagemanget hamnar på plus-minus-noll ungefär. Samma nivå som innan. Och våra samveten (och TV4s) känns lite lättare. TV4 trumpetar ut larm, men har hittills inte kommit med många lösningar.

Några saker jag, mina föräldrakollegor och skolans personal gjort genom åren:
En punkt på föräldramötet:
Under några år såg vi till att alltid ha en punkt på föräldramötet som handlade om nätet. Syftet var väl att utbilda föräldrarna, att få dem att inte vara rädda för tekniken. Vi har bjudit in organisationer som berättat om hur man beter sig på nätet. (Även en mardrömsföreläsning om att nätets faror som var det värsta jag hört.) Vi har diskuterat filter, förbud, loggfunktioner mm.

Jag googlade barn som har lite udda efternamn och berättade för föräldrarna var deras små telningar höll till, hur gamla de sade sig vara, vilka bilder de laddade upp på nätet etc.

Vi tog fram en ”lathund” för var vuxna kunde söka mer info, lära sig mer om nätet.

Den oundvikliga Facebook-diskussionen:
Vilken mardröm! Det finns lika många åsikter som föräldrar. Vi var en hel del föräldrar som träffades många gånger utanför skolan och diskuterade och en hel del bra diskussioner blev det. Men någon ”helhetslösning” kom vi inte fram till. Det blev små grupperingar och vi gjorde lite olika saker. Flera av barnen som hade äldre syskon på FB tog på sig att ”ryta till” när de yngre skötte sig taskigt, direkt till de som uttryckte sig illa. När det handlade om grövre saker berättade de för vuxna som i sin tur kunde tipsa skolans ”antimobbningsgrupp” anonymt

Några incidenter:
Ett barn i fyran fotar ett annat barn i ett trist läge. Skickar bilden vidare till några kompisar. Lärarna tog tag i det direkt, föräldrar hakar på och en ”polis-förälder” kallades in för att snacka med ungarna och berätta vad som gäller.

Ett barn i sexan blir fruktansvärt attackerad och hotad via nätet. Föräldrarna tveksamma till huruvida de ska anmäla eller inte. Anmälan gjordes. Svalt mottagande på community-sajten. Vi bestämde att om de inte gör något tar vi upp det i andra sammanhang (utnyttjande av föräldrar som har bra mediakontakter.) Sajten blev plötsligt väldigt tillmötesgående. Polisanmälan gjordes,  åklagaren lade ner trots att det fanns solklara bevis var hotet kom ifrån. (Hur tusan ska ungarna lite på oss vuxna?)

Hitta personalen som är engagerad:
Även om man kan önska mer av skolans personal idag när det gäller ”internet-kunskap” finns det alltid någon som vill lite mer. De här personerna har jag skickat material, länkar mm till under åren. Och de har svarat upp och gjort ett superbra jobb.

Ungdomarnas bloggar:
Jag uppmanar ständigt föräldrarna att slänga ett öga på sina barns bloggar. (Inte kommentera!) Där kan man plocka upp en hel del av det som rör sig i deras värld.

Skolans webb/blogg:
Så fort jag hittat bra länkar, artiklar, publikationer har jag bett personalen lägga upp länkar. Allt från information om nätvandrarna, Mediarådets riktlinjer, Fryshusets Nätvandares chat mm.

Bra publikationer:
Jag beställde publikationer från .SE som under åren gett ut en hel del bra saker för både föräldrar och skolpersonal. Dessa placerades väl synliga i skolans reception

Utbildning av lärare:
Vi försökte få ungdomarna att undervisa lärarna i ”internet” och vilka verktyg de använder och hur de gör det. Ambitionen var att vi skulle köra det under en längre tid, men av någon anledning blev det inte 100%.tt

Och ett allmänt ”lägga näsan i blöt” när tillfällen infunnit sig.

Lina Lilja Twittrar och tycker att vi vuxna är ”gulliga” och att vi inte fattar någonting. Deja vu, sa jag inte precis samma sak när jag var barn/ung? Jo då, men vad jag fortfarande bär med mig med stor tacksamhet är minnet av de morsor och farsor som genuint engagerade sig när problem uppstod. Jag vet att flera av dem gjorde skillnad i mitt liv. http://linalilja.webblogg.se/

 Tror inte vi ska skylla på tekniken… Men det är  ju så lätt att göra just det. Det är vårt engagemang som vuxna i samhället som spelar roll. Att strunta i vad ungdomarna gör på nätet likställer jag med att strunta i att exempelvis nattvandra en skolavslutning eller en varm, skön fredagskväll.

Hur tar vi det här vidare?

Annonser